En ångestrelaterad historia: Koffeinkonsumtion och arbetsprestation

Hur många koppar om dagen blir det för dig?

Hade denna illustration
varit lite större så hade du
kunnat se Sverige som trea

Sverige hamnar på en hedrande tredjeplats på listan över de länder som konsumerar mest kaffe per invånare. På jobbet sätter många svenskar i sig majoriteten av de drygt 3 koppar som vi dricker om dagen.

Per person alltså, utslaget även på dom där thé-drickarna.

Man kan ju få ångest för mindre.

Faktum är att New York Times recensent, vid läsningen av Stieg Larssons Lisbeth Salander-trilogi, gillade böckerna men funderade på om det inte var det eviga skandinaviska kaffesörplandet som tog kål på Larsson.

Hur det ligger till med det är väl oklart, men det för oss i alla fall in på den mera vetenskapliga delen av kaffedrickandet; kopplingen till hälsa och prestation.

I en underhållande och skärpt artikel i tidskriften Psychopharmacology från oktober 2012, med titeln "Faster but not smarter: effects of caffeine and caffeine withdrawal on alertness and performance" redovisar fyra forskare resultaten från en studie om hur koffein påverkar hög- respektive lågkonsumenter av kaffe.

Man ville undersöka hur folk presterade innan de fick dagens första kopp kaffe, och hade två relativt stora grupper (hög- och lågkonsumenter) som fick både koffein samt placebo-kaffe innan de utsattes för olika tester på kognitiv förmåga och reaktionsbenägenhet.

Så här gick det:

Lågkonsumenter samt folk som inte dricker så mycket kaffe annars blir lite piggare av en kopp java, men får också lite mer oro och rastlöshet i kroppen av drycken. Den samlade effekten på deras mentala förmåga till fokus är delad; å ena sidan piggare, å andra sidan mer rastlös. Totalt sett är deras prestation oförändrad (även om det kanske känns som att man är mer på hugget efter en trippelespresso).

Man kan visst vara lugn,
däremot blir man ganska
trött

Känslan av att vara på tå kommer för övrigt från att koffein aktiverar samma delar av nervsystemet som sköter ångestupplevelser.

Kliniska tester visar nämligen att människor som intagit koffein utan att vara medvetna om det anger en högre ångestnivå än annars; det sprätter liksom på i synapserna, och vi drar slutsatsen att det är ångest.

Det som känns som stressrelaterad oro kan alltså vara koffeineffekter om du druckit tillräckligt många koppar.

Och studenter som försöker använda koffeintabletter för att hålla sig pigga i studieperioder bör vara beredda på att den ökade vakenhetsgraden får sällskap av en förhöjd ångestnivå (precis vad som behövs inför tentan, eller hur? Gäller även "energidrycker").

Medium- till högkonsumenter som inte får sin kaffedos blir trötta och sega. Däremot blir dom inte rastlösa. Sammantaget blir effekten av att avstå negativ på kort sikt, eftersom den sänkta vakenhetsgraden ställer till det för förmågan att fokusera.

Medium- till högkonsumenter som får sin kaffedos uppvisar en oförändrad vakenhetsgrad, och en oförändrad rastlöshetsnivå.

-"Prima", tänker du kanske:
-"Det är uppenbarligen kaffe som är lösningen för att vara fokuserad på jobbet!"

Fast så enkelt är det ju inte.

Anledningen till att medel- och högkonsumenterna presterar jämnt efter kaffet är ju att dom inte får abstinensbesvär så länge dom får sin dos.

Alec Baldwin i Glengarry Glen Ross kontrollerar Jack Lemmons

kaffeintag, men inte direkt av omtanke för hans hälsa:

"Coffee is for closers!" 
Prestationsångestvarning utfärdas.

Problemet bottnar i det som kallas habituering. Oavsett vad vi tillför våra organismer så börjar dom anpassa sig till det (även om det kan vara dödligt på sikt).

Och vet du hur du skiljer mellan din egen upplevelse att vara låg- och högkonsument av kaffe?

Jo, lågkonsumenter upplever vakenhetsmässig förändring till det bättre när kaffet intas, medan högkonsumenter upplever en vakenhetsmässig förändring till det sämre när kaffet inte intas.

Allting har störst effekt på en människa vid första exponeringen.

Inte bara kaffedrickande och filmer med Alec Baldwin.

Betyder detta att du borde börja oroa dig över att du dricker för mycket kaffe?

Inte nödvändigtvis.

Faktum är att folk som är benägna att gå omkring och oroa sig över många saker, inklusive hur mycket kaffe dom dricker, kan ha större problem med oro än med kaffe.

Dessutom är det med tolerans för koffein som med det mesta annat här i världen; den varierar från person till person.

Och vad du själv väljer att göra när du märker att du börjar bli kaffeberoende är upp till dig.

Fast det är klart - mindfulness-övningar är bättre än kaffe, och utan bieffekter, om det är fokusförmågan du är ute efter. Som en ren bonus är mindfulness alldeles utmärkt mot  ångestproblematik också.

Är du mera fysiskt lagd så kan du exempelvis försöka med tjugo armhävningar istället - fysisk aktivitet är också dokumenterat effektiv för att hålla de kognitiva processerna i god form.

Kanske något att köra vid kaffemaskinen imorgon?

Tänk vad imponerade dom kommer att bli, kaffedrickarna. Men kanske lite ofokuserade om du börjar med gymnastikuppvisningen innan dom fått sin första kopp.

I find your lack of faith disturbing: psykopatins ljusa och mörka sida

Man får stå ut med mycket som ledare för en stormakt; exempelvis underlydande och diverse politiska motståndare som inte förstår ens storhet.

Fast man har möjligheten att göra världen till ett lite bättre ställe också, så länge man inte tappar kontrollen över saker och ting och ställer till det.

Vilket en och annan politisk ledare gjort genom tiderna.

De som ställer till det mest beter sig ofta som envåldshärskare och använder statens resurser för att gynna sig själva på bekostnad av andra.

Om du fylls av oresonlig ilska när medarbetare inte tycker som du 

kan du vara i gott (?)  sällskap med några av filmhistoriens mest
kända ledare.

Kanske var det också anledningen till att Scott Lilienfeld och hans kollegor bestämde sig för att kartlägga sambandet mellan psykopatiska drag och framgångsrikt ledarskap hos amerikanska presidenter. 
 
Resultatet presenterades i tidskriften Journal of Personality and Social Psychology år 2012, i en artikel med titeln Fearless Dominance and the U.S. Presidency: Implications of Psychopathic Personality Traits for Successful and Unsuccessful Political Leadership.

Låt oss först klargöra ett par saker: för det första är psykopatiska drag - eller antisociala sådana, som de också kallas - inte något som bara förekommer hos folk som är inlåsta på rättspsyk, även om dom nog är lätta att hitta där.

En mängd studier visar på olika samband mellan antisociala tendenser och ledarskap.

För det andra är vissa konsekvenser av antisocialt beteende positiva för utövaren. Om man är tillräckligt hänsynslös kan man komma långt här i världen.

Knepet är förstås att inte vara impulsivt hänsynslös vid fel tillfälle, vilket är mycket svårt att kontrollera om man fått en stor släng av den antisociala sleven.

Om man som psykopat upplever att någon motarbetar en så rinner bägaren lätt över, även om man inte är Darth Vader himself.

Och det var just det dilemmat som fångade Lilienfelds och hans kollegors uppmärksamhet.

Theodore Roosevelt är högt upp på rankinglistorna och anses allmänt
vara en "badass" president som gjorde bra och schyssta saker
(bilden är photoshoppad)

Presidentforskning är en stor sak i USA, och en sökning på Google Scholar, med sökorden "US Presidency" ger 313 000 träffar. Det finns mängder av rankinglistor och dokumentation gällande hur olika presidenter anses ha presterat i förhållande till varandra.

Forskarna kartlade fyrtiotvå presidenters (till och med George W Bush) gärningar på följande sätt:

• Psykopatiska drag som kartlagts med hjälp av historiska experters omdömen om varje president

• Samtida kartläggningar om respektive presidents ledarskap

• Mer eller mindre objektiva indikatorer av varje presidents prestation (som hur man blev vald och om man blev omvald, varför och hur ofta man drog i krig, eller hur många otrohetsaffärer man var inblandad i)

 
Deltagarnas framgångar inom en mängd områden ställdes mot kategoriseringar enligt femfaktormodellen baserade på forskning från Stephen Benning med kollegor, som i en artikel från 2003 i tidskriften Psychological Assessment konstaterade två huvudsakliga och inbördes orelaterade komponenter i psykopatiskt beteende (notera att vi pratar om beteendekategorier och inte människotyper):


Fearless dominance: benägenheten att bete sig djärvt, dominant, charmerande, och utan ånger (eller ångest) i sociala sammanhang.

Impulsive Antisociality: benägenheten att bete sig egocentriskt, manipulativt, ha taskig impulskontroll, ifrågasätta andra, samt en påtaglig oförmåga att hantera ifrågasättande från andra. 


Nu kan man ju tycka att ovanstående är två sidor av samma mynt.

Men det finns en skillnad;  om man har psykopatiska drag men är i hyfsad balans är man benägen att ägna sig åt fearless dominance, det vill säga att man går omkring och äger världen i största allmänhet, ungefär som hjälten i vilken actionfilm som helst.

Eldprovet - eller möjligen vattendelaren - visar sig i hur ledare med psykopatiska drag hanterar motgångar och ifrågasättande.  Om du ifrågasätter eller avbryter en person som är benägen att reagera med antisocial impulsivitet så riskerar du att möta mer aggressivitet än du är van vid, eller för den delen beredd på.



Presidenternas rating avseende Fearless Dominance
korrelerar starkt med deras popularitetssiffror.

Eller överhuvud taget vill vara i närheten av, när man tänker efter.

Så vad kom presidentforskarna fram till?

Till att börja med är 42 personer, varav nästan alla är döda, ett väldigt litet sample. Även om det finns mycket data för varje deltagare.

Trots det finns det en mängd tydliga resultat.

För det första fanns en mycket stark korrelation mellan presidenternas benägenhet att ägna sig åt fearless dominance och det allmänna positiva omdömet om deras prestationer.

Och inom områdena risk taking, public persuasiveness, crisis management, agenda setting, congressional relations var det rena vinstlotten att vara djärv och orädd.

När det gäller impulsive antisociality såg det värre ut: egenskapen korrelerade med påtagliga brister avseende integrity, moral authority, agenda setting, administrative skill, samt pursuit of equal justice.

Man ställde också underlaget i förhållande till vad presidenterna hade åstadkommit i sakfrågor - som utveckling av lagstiftning och om man någon gång hade ställts inför riksrätt (impeachment).

Det visar sig att fearless dominance är starkt korrelerat med att ses som en världsledare, utveckling av lagstiftning, och reformarbete.

Impulsive antisociality är däremot starkt korrelerat med tolerera oetiskt beteende hos underordnade, att ställas inför riksrätt, samt negativa omdömen av ens gärning i efterhand - alltså den negativa delen av rankingarna faller ut i listor över olika presidenters ledarskap.

Watergate: skandalassocierat byggnadskomplex

Folk som exempelvis övervakar journalister i lönndom, har affärer med praktikanter, och startar krig på impuls för att dom blivit provocerade har alltså med all säkerhet problem med beteendemönster som går igen om och om igen.

Och dom beteendena skall man nog inte försöka släta över, oavsett vilka partisympatier man har.

Forskarna avslutar sin artikel med att konstatera att psykopatidimensionen fearless dominance tycks vara en viktig och inte nödvändigtvis negativ komponent av vad vi värderar i ledarskap.

Åtminstone gällande amerikanska presidenter.

Fast frågan är hur stora skillnaderna är mellan svensk och amerikansk politik - vad kännetecknar din favoritpolitiker, och vilka brister hos vederbörande har du överseende med?

Själv tänker jag att den stora utmaningen är att hitta ledare, både inom politiken och annars, som har den djärvhet som behövs för att genomföra stora och enhetliga förändringar utan att själva spåra ur, tolerera oegentligheter, eller brista i uthållighet avseende administrativ förmåga och rättssäkerhet.

Hur vi sedan kategoriserar deras beteenden är en rent akademisk fråga.