 |
Risken finns förstås att du har
extremt påfrestande kollegor. |
Var idag din första dag på jobbet efter semestern?
Hur känns det?
Om du svarar "helt ok" på frågan är du förmodligen hyfsat nöjd med livet i övrigt också. Oavsett om det gäller din livssituation, dina sociala relationer, eller dig själv som person.
Men om du tycker att arbetslivet suger extra hårt såhär första dagen efter semestern så är risken påtaglig att det inte bara är jobbet som känns jobbigt (se där, en etymologisk ljuspunkt mitt i all organisationspsykologi).
Kanske även semestern varit något av en besvikelse; måhända infriade veckan på campingen (eller på Cote d'Azur) inte alla förväntningar på att få umgås med sköna medmänniskor på ett avslappnat sätt i en flärdfull atmosfär.
 |
Sköna människor som umgås på ett
avslappnat sätt i en flärdfull atmosfär. |
Och kanske är du inte riktigt nöjd med dina egna aktiviteter under semestern - kanske skulle du ha velat hitta på mer roliga saker, och kanske var du inte riktigt så fantastisk som du önskade vara tillsammans med dina nyfunna vänner på dansgolvet.
Men om du nu tycker att det känns bra att vara åter på jobbet så tycker du förmodligen också att du haft en fin vecka med alla sköna typer på campingen (eller i Cannes), och dessutom tycker du nog att du fick till det rätt bra på dansgolvet (om du nu tillhör den dansande kategorin bloggläsare).
Nu tycker du kanske att detta låter lite väl enkelt; skulle du (och jag) vara så enkelt funtade att vi går omkring och låter en och samma sinnesstämning prägla alla våra intryck, som en känslomässig blöt yllefilt över alla livets källor till både glädje och missnöje?
 |
Den positiva psykologins kritiker hävdar att
livet minsann inte är så roligt alla gånger. Men
kanske är det i själva verket bara kritikerna
som inte har det så roligt? |
Kort svar; ja, om du inte har en arbetssituation som plågar dig på ett ovanligt utstuderat sätt, samtidigt som allt är fint och bra gällande resten av livet.
Långt svar; ja, faktiskt. Man kan dessutom ta hjälp av psykologiforskaren
Raymond Cattells kategorisering av personlighetsdrag som antingen Trait-dependent, det vill säga mer eller mindre ständigt förekommande oberoende av omgivningen, och State-dependent, det vill säga personlighetsdrag som påverkas av omedelbara händelser i individens närhet.
Trait dependent anxiety
De senaste årtiondena har psykologisk forskning och praktik i en mängd sammanhang visat på individers begränsade förmåga att differentiera känslomässigt i sina tolkningar av enskilda livshändelser eller livsområden.
I allmänhet tolkar vi istället enskilda livshändelser - och vad som händer på jobbet - utifrån en generell tolkningsmall som har mer eller mindre positiv prägel.
Och den där mallen har mycket större påverkan än faktiska händelser under den första arbetsdagen efter semestern.
Dessutom är den där generella tolkningsmallen ganska djupt rotad hos oss, med en
tydlig koppling till förekomsten av både oro och nedstämdhet.
Om du vill undersöka huruvida det är livet, arbetslivet, eller möjligen semestern som är roten till det onda idag kan du fylla i "the Satisfaction with Life Scale", ett formulär för att kartlägga allmän subjektiv livstillfredsställelse.
Formuläret har en
mycket god validitet och ringar in de områden som kopplas till allmän livstillfredsställelse, oberoende av om du tillbringat semestern på Böda Sand eller i Cannes.
Sen kan du roa dig med att jämföra din poäng med medlet hos olika normgrupper.
Kul!
Traumatiserade krigsveteraner på sjukhus har lägst livstillfredsställelse, på näst lägsta plats hamnar interner; i andra ända av skalan hamnar nunnor och amerikanska studenter som verkar har "the time of their life".
Fast intressant nog har varken krigsveteraner, fängelsekunder, nunnor, eller studenter något "jobb" att ta semester ifrån - eller komma tillbaks till och beklaga sig över.
State dependent anxiety
-"OK, fine", säger du kanske nu. "Jag förstår att man kan vara allmänt deppig, och att det påverkar ens uppfattning om det mesta i tillvaron. Och det där om att man skall vara glad att ha ett jobb över huvud taget tänker jag inte bevärdiga mig med att kommentera."
- "Men," säger du kanske sedan, " jag hävdar
fortfarande att det suger att komma tillbaks till jobbet, och att det hade varit bättre att ha semester och hänga med alla sköna människor jag träffat under ledigheten.".
I så fall är det förmodligen något annat psykologiskt fenomen som spökar; exempelvis
kontrasteffekten.
Denna ganska banala princip beskriver hur vi anpassar oss till en miljö (vi
habituerar, på forskarlingo) som exempelvis semesterlivet på campingen, och tycker det är skönt.
När en avgörande parameter i tillvaron sedan förändras - exempelvis när semestern upphör, och vi blir tvungna att jobba - så tycker vi det är problematiskt.
Vara tvungen att gå upp tidigt, sitta inne istället för att ligga i hängmattan, och sådana saker.
Jobbigt. Stor kontrast mot att löka och äta grillat varenda kväll.
Lyckligtvis habituerar de flesta av oss relativt väl till det nya tillståndet också, och tycker att det känns rätt ok att gå upp tidigt hela veckorna och inte gå på dansklubb mer än nån gång då och då. Och om det kniper kan du ju alltid tänka lite på Hitler innan du träffar din chef efter semestern, för att försöka utnyttja den positiva kontrasteffekten på bästa sätt.
Om du inte är nazist och gillar Hitler jättemycket förstås, för då blir det ju bara värre att träffa chefen sen.
Men kanske är det ändå så att du inte riktigt kan vänja dig vid jobbet - den där tillvänjningen verkar helt enkelt utebli (med eller utan Hitlers hjälp), och ångesten första dagen efter semestern verkar sprida sig till att omfatta även måndagar.
Jobbet suger helt enkelt, även om resten av livet är ok.
 |
| Till råga på allt elände hade han två timmars pendling dagligen. |
Problemet kan dessutom vara välgrundat - någonting med jobbet har fått dig att vantrivas oerhört, och detta kan förstås vara helt relevant.
Exempelvis om du är krokodiltandläkare och ogillar reptiler (men gillar livet).
Fast det behöver inte nödvändigtvis vara jobbet i sig som är problemet; i undersökningar som undertecknad genomfört på stora arbetsplatser har det visat sig att dom som har mer än 45 minuters pendling till jobbet (enkel väg) trivs signifikant sämre med jobbet än dom som har mindre än femton minuters restid.
Och den parametern är ju svår att ändra för en aldrig så välmenande arbetsgivare.
Olyckligtvis är vi människor rätt dåliga på att värdera saker på ett nyanserat sätt, även om vi lyckas hålla oss känslomässigt balanserade för övrigt, och hanterar kontrasteffekter. Även om vi gillar jobbet i sig blir vi kanske missmodiga över att tänka på de där två timmarna som skall tillbringas med resa i rusningstrafik varje dag.
Och kanske är arbetet i sig kul, men kollegorna jobbiga, eller tvärt om. Hur som helst känns det rätt jobbig på jobbet.
Låt oss försöka med ett experiment: Om du verkligen ogillar ditt jobb, fundera över hur stor ekonomisk kompensation du skulle behöva få av din arbetsgivare för att byta uppfattning om jobbet.
Alltså gå från en negativ till en positiv värdering av arbetet.
Notera att detta handlar om din
känslomässiga inställning till jobbet. Inte om att du borde få en massivt lönepåslag från arbetsgivaren som en sorts kompensation för sveda och värk till följd av din anställning.
Har du skrivit ner resultatet? Kunde du ens komma på en summa stor nog för att få dig att byta känslomässig inställning till jobbet?
 |
Fast för hundra tusen extra i månaden, samt
en hattformad marsipantårta varje fredag,
skulle han gladeligen sköta krokodiltänder
härifrån till evigheten. |
Om svaret är nej så betyder det två saker; dels att du är som folk är mest, och dels att du knappast bör hävda jobbets uselhet som ett skäl för att få högre lön. Du kommer ju ändå inte åt problemet med jobbet genom att ändra ersättningsnivån (så länge lönen inte är betydligt lägre än andra löner i ditt samhälle, för då blir din relativa köpkraft lidande).
Så om du verkligen tycker att jobbet är kasst rakt av är det läge för dig att börja tänka nyanserat. Vilka situationer är det som är problematiska? Kan du hantera dom på ett annat sätt? Kan du få hjälp att hantera dom?
Och sist men inte minst; om du tycker att jobbet är kasst så bidrar du tyvärr negativt till både din egen och andras trivsel genom att högljutt beklaga sig över alltings uselhet. Den som kommer tillbaka från semestern och får höra hur dåligt allt fungerar, samt hur dumma cheferna/vikarierna/kunderna/patienterna/kollegorna varit under ledigheten, kommer knappast att känna nån större arbetsglädje.
Men
nästa vecka, när ännu fler semesterfirare återvänder, har du världens chans att skapa en skön och avslappnad atmosfär på jobbet genom att välkomna dom så hjärtligt du kan (dock utan att det går överstyr i form av relationsmässiga missförstånd och oprofessionella överdrifter).
 |
Detta är förmodligen att gå lite väl långt (i viss mån beroende
på vad du har för ambitioner med dina arbetskamrater). |
Vem vet, kanske kan du få några nya helsköna arbetskamrater som njuter av livet på jobbet också, bara du hjälper dom lite på traven?
