Do blondes REALLY have more fun?

Om det möjliga (?) sambandet mellan hårfärg och inkomst

Ingen som var med när det begav sig hade väl kunnat förutse att Rod Stewart skulle visa sig besitta närmast profetiska förmågor när han 1978 släppte plattan Blondes Have More Fun.

"Om du håller för mitt ansikte så slipper
jag bli igenkänd som tjejen på omslaget
till årets mest skämmiga LP."

Nu var väl inte profetiska förmågor heller vad man förknippade Roddan med i den vevan, utan snarare "brudar, boll, och bärs" (åtminstone enligt SvD:s recensent som häromdagen recenserade hans memoarer).

Men någon sorts intryck måste skivan ha gjort - kanske på ett high-school disco i New York.

Forskarna Samuel Roth och Michelle Juni bestämde sig nämligen några år senare för att undersöka huruvida fotgängare erbjuder hjälp i olika omfattning till hjälpsökande människor på trottoaren, beroende på vilken hårfärg de har (oberoende av kön)...

...och det visade sig att hårfärgen inte hade någon betydelse.

Däremot var män mer hjälpsamma i förhållande till kvinnor än i förhållande till andra män, medan kvinnor var lika hjälpsamma oavsett hårfärg eller kön hos den hjälpsökande.

Representativitet: 72 amerikanska män är precis lika många 
som antalet platser i det ukrainska parlamentet, tillhörande den styrande 
presidenten Viktor Yanukovych alldeles egna förträffliga parti.

Snyggt jobbat, sjuttiotvå amerikanska män från 1984!

Nu kan man ju tycka att denna studie inte precis representerar vetenskapliga angelägenheter i stil med forskning kring cancerns gåta, samt skapandet av evigt förnyelsebara energikällor.

Och det kan man ju ha rätt i.

Men femton år senare (2009) gjorde David W. Johnson en omtagning på temat, där han undersökte följande frågeställning: Physical appearance and wages: Do blondes have more fun?

Johnsons resultat är mer intressanta - om än lika kulturberoende. För om vi nu tror att vi behandlar folk olika beroende på deras hårfärg i olika länder, så blir det också intressant att undersöka hur stora skillnaderna mellan dessa olika länder är.

Johnson hade också en lite mer ambitiös ansats och nöjde sig inte med 72 individer, utan använde en grupp om 12 686 kvinnor som blev intervjuade regelbundet från 1979 och fram till 2006. 

För att minska inflytandet från andra stereotypa föreställningar så begränsades utvalet till Caucasian women över tjugofem (eftersom både ålder, etnicitet, och kön är faktorer som komplicerar vår benägenhet att behandla folk likvärdigt... utöver hårfärg då alltså).

Johnson ville nämligen veta om blonda kvinnor hade en mer positiv löneutveckling än icke-blonda kvinnor under en period om 27 år. 

Gissa vad han kom fram till?

Bloggens författare hade slingor i håret redan 1986.
Genombrottet som välbetald rockstjärna tycks
dock inte vilja infinna sig.

Jo, blonda kvinnor hade en högre medelinkomst än övriga.

En fascinerande detalj är att dom också hade partners med högre lön än övriga.

Som vanligt i sådana här sammanhang är det bara ett samband som kartläggs, inte en bakomliggande orsak. 

En möjlig anledning är att kvinnor som tjänar mer stålar har råd att bleka håret. 

En annan möjlig anledning är att folk som är beredda att ha fysisk närkontakt med väteperoxid också är benägna att offra lite mer av sin fritid för att lyckas på jobbet.

Oavsett hur det förhåller sig med de bakomliggande orsakerna så är det läge att avsluta denna text  med ett exempel på sann talang:

Och ja, den släpptes samma år som Stewart's platta.

Det måste ha varit nåt speciellt med året1978.

Så hanterar du urspårande medarbetare och chefer

Emotionella återvändsgränder ligger bakom rätt många urspårnings-
beteenden. (Bild från boken Act on Life, not on Anger. Köp den vetja!),

De flesta människor som ägnar sig åt urspårningsbeteenden är i grund och botten vanligt hyggligt folk som hamnar under press och överanvänder sina kortsiktigt mest framgångsrika beteendestrategier; mer självsvåldighet bland de självsvåldiga, mer misstänksamhet bland de skeptiska, och mer ordningsamhet bland de pedantiska (för att ta några exempel).

Det finns i och för sig en och annan person som systematiskt sitter fast i en negativ loop bestående av problem med tankeinnehåll, känsloliv, sociala relationer, och impulskontroll.

Frågan är hur man skiljer den ena kategorin från den andra, om man bara ser till beteenden i sig. I viss mån kan man få klarhet i saken genom att läsa studien DOES HAVING A DYSFUNCTIONAL PERSONALITY HURT YOUR CAREER? som Susan Ettner och hennes kollegor publicerade 2011.

Bara titeln i sig gör ju artikeln läsvärd.

Men innehållet i sig är också mycket intressant: Ettner och hennes kompisar undersökte en databas med drygt 28 000 individer, och kartlade hur arbetsrelaterade problem stod i förhållande till förekomsten av personlighetsstörningar.

Paranioda, sadistiska, narcissister kan ibland komma
obehagligt långt i karriären, tack vare sina beteendestrategier.

Nu handlar det ju i och för sig om amerikaner, men om man till äventyrs råkar tycka att amerikaner  (eller någon annan nationell population) är mer eller mindre normala än andra människor så begränsas ju ens perspektiv något.

Nåväl; Ettner et al kom fram till att det i den amerikanska normalpopulationen förekom kliniskt diagnosticerbara personlighetsstörningar i ca 16% av fallen. 

Olika former av personlighetsstörningar ställde till det för individerna i olika omfattning; störst negativ effekt hade antisocial, paranoid, och tvångsmässig personlighetsstörning (i första stycket beskrivs normalvarianterna av dessa kategorier kortfattat).

För dessa människor var arbetslivet inte så lätt; dom hade inte anställning i samma omfattning som övriga, och om dom hade någon så blev dom uppsagda oftare. Dessutom hade dom problem med sina chefer och kollegor i större omfattning än andra personer.

Men hur förhåller det sig då med resten av alla människor, som inte kvalificerar sig för en diagnos men som ändå ägnar sig åt mer eller mindre dysfunktionella beteenden på jobbet?

Precis som för kategorin med kliniska problem handlar det om att man har en predisposition för ett visst beteende - det vill säga, en speciell grundstruktur i de emotionella (samt kognitiva och relationsmässiga) avtagsvägar som avbildas i den översta bilden.

Men beteendena är inte bara av ondo - dom kan också ha positivt värde för den drabbade.



Det är inte så konstigt att man
är misstänksam om folk är ute
efter att ställa till det för en.

På kort sikt, åtminstone.

Exempelvis är folk som tenderar att vara på sin vakt i förhållande till andra ofta bra på att genomskåda brister i andras ärlighet, ledarskap, och kommunikation.

Och det kan ju komma till pass i en konkurrensintensiv miljö, eller i en roll som förhandlare.

Problemen brukar dock uppkomma - om dom gör det - när dessa individer av en eller annan anledning hamnar i en konflikt med sin omgivning, eller när dom hamnar utanför gruppen (vilket tyvärr är lätt hänt om man är väldigt skeptisk till sin omgivning).


Detsamma gäller de antisociala figurerna; dom klarar sig fint i en tuff och krävande miljö som kräver icke-sentimentala beslut, men riskerar att förr eller senare så fullständigt strunta i andra människor att dom blir av med sina sista kompisar och straffar ut sig själva på ett eller annat vis.

Och tvångsmässiga individer kan ibland ha örnkoll på alla detaljer, vilket får dom att framstå som exemplariska medarbetare och genererar mer ansvar, tills deras beteendestrategier gör dom så oroliga att hela systemet rasar ihop.

Och den gnagande oron för att inte räcka till får sin bekräftelse i praktiken.



Tvångsmässighet kan fungera som en
strategi för att hantera psykisk belastning.
Men inte alltid på ett konstruktivt sätt.

I inget av fallen ovan är det speciellt roligt att vara den drabbade, och omgivningen förmår ofta inte förhålla sig till det hela på ett konstruktiv sätt.

Det säger sig exempelvis själv att det är svårt att övertala en paranoid person om att vederbörande borde ändra sina beteenden; till slut tröttnar man på att bli misstänkliggjord.

Och de dysfunktionella tankar, känslor, och relationsstrategier som ligger bakom urspårningsbeteenden är i extrema fall ganska frikopplade från input från omgivningen - processerna snurrar så att säga på oberoende av vad som sker utanför den drabbade.

Så vad kan man göra för att häva den onda cirkel som ligger bakom många urspårningar på jobbet?

Till att börja med är det bra om man inte låter sig triggas av utövarens beteende. Ett känslomässigt lugnt förhållningssätt är en bra utgångspunkt.

Dessutom; eftersom principerna bakom de flesta urspårningsbeteenden är ganska kortsiktiga (för utövaren) så vinner du en hel del på att förhålla dig lugn, stabil, och förutsägbar på lång sikt.

Du vinner på att se det hela som ett långsiktigt åtagande (vilket ledarskap i och för sig bör vara även i förhållande till icke-urspårande medarbetare) och vara konsekvent i din kommunikation.

Och skulle du själv se rött när du möter en viss kategori människor så är det kanske en idé att fundera på vad dom människorna gör med dig som får dig att reagera så kraftigt.

I normeringen av Hogans Deskriptiva Skalor, som mäter grad av urspårningsbenägenhet i svensk normalpopulation, konstaterades att 89% av normgruppen - folk som du och jag - ligger i riskzonen för åtminstone ett urspårningsbeteende.

Så teoretiskt sett kan det ju vara man själv som är ute och cyklar, så att säga. I värsta fall gör man om samma misstag hela tiden istället för att faktiskt ta i tu med problemen på allvar.

I allmänhet gäller nämligen att om en beteendestrategi inte fungerar, utan tvärt om förvärrar situationen, så är det läge att prova med en annan strategi.

Och vill man verkligen gå till botten med det hela behövs lite mer omfattande arbete med att kartlägga exakt hur ens kognitiva och känslomässiga strategier ser ut, samt hur man generellt relaterar till sin omgivning.

Men det är mera omständligt att beskriva här, och dessutom finns det folk som är experter på sådant.

Slutligen kan man konstatera att världen och tillvaron berikats avsevärt av folk med urspårningsbeteenden. Precis som med det mesta här i världen är urspårningsbeteenden inte bara av ondo.

Och bland alla de konstnärer, ledare, musiker, uppfinnare, företagare, och författare som betett sig på ett märkligt och ibland skadligt sätt (för omgivningen och för sig själva) är det ganska enkelt att välja ut en på tuben...

...inte minst med tanke på låtens titel. Ozzy har aldrig varit bättre.
Och tycker du att det är tramsigt med Black Sabbath-låtar i det
här sammanhanget är det kanske läge att läsa texten först?

Finished with my woman 'cause she couldn't help me with my mind 
People think I'm insane because I am frowning all the time 
All day long I think of things but nothing seems to satisfy 
Think I'll lose my mind if I don't find something to pacify 
Can you help me occupy my brain? 
Oh yeah 
I need someone to show me the things in life that I can't find 
I can't see the things that make true happiness, I must be blind 
Make a joke and I will sigh and you will laugh and I will cry 
Happiness I cannot feel and love to me is so unreal 
And so as you hear these words telling you now of my state 
I tell you to enjoy life I wish I could but it's too late