måndag 6 maj 2013

Så provocerar du psykopater och narcissister

Kanske var det efter en urspårad institutionsfest som forskarna Daniel N Jones och Delroy L Paulus bestämde sig för att kartlägga skillnaderna mellan hur aggressivitet uppkommer hos folk med olika subkliniska variationer av personlighetsstörningar (Social Psychological and Personality Science, vol. 1 no. 1 12-18).

Ta mig till björnhägnet!
Oavsett hur det förhöll sig så bestämde dom sig för att titta närmare på vilken sorts provokation som väckte mest aggressivitet hos försökspersonen, beroende på om vederbörande hade en narcissistisk eller psykopatisk läggning (fast på svenska säger vi antisocial personlighetsstörning istället för psykopati).

Och det forskningsprojektet kan väl liknas med att åka till Skansen och gå omkring i björnhägnet iklädd Lady Gagas köttklänning för att se vilken björn som äter upp en först.

Hur det nu är med forskares personliga motiv och intressen kompliceras det hela av att narcissism och antisocial personlighetsstörning har en del överlappande drag – båda förknippas med utåtriktad aggressivitet (i motsats till machiavellism, som inte alls har lika mycket inslag av öppen aggressivitet. Men det återkommer vi till vid ett senare tillfälle).

Forskarna beskriver olika sorters aggression, som i viss mån är relaterade till vilken personlighetstyp vi har att göra med:

  • Trait-aggression: aggressivitet kopplad till grundpersonligheten.
Alltså benägenheten att lacka ur över saker och ting i största allmänhet, mer eller mindre oberoende av omgivningen. Vilket kan vara effektivt för att få saker och ting att hända. Är dock inte nödvändigtvis en konsekvens av en personlighetsstörning, och behöver inte alls vara förknippat med grymhet eller elakhet.
  • State-aggresion: aggressivitet kopplad till specifik provokation.
Benägenheten att vara mer eller mindre lugn oavsett hur omgivningen ser ut, och istället bli riktigt aggressiv som en specifik respons på en specifik händelse (alltså en upplevd provokation).

Nåväl. Vad var det alltså som Jones och Paulhus gjorde?

Till att börja med använde dom sig av en uppsättning tester som ringar in narcissistiskt och antisocialt beteende – exempelvis är det belagt att människor med narcissistiska drag har en minst sagt onyanserad självbild, vilket framkommer mycket tydligt om man använder sig av vår gamle vän Rosenbergs Self-Esteem Scale (här hittar du en gratisvariant on-line):

Därefter använde dom sig av ett upplägg där deltagarna provocerades systematiskt (ah, the things we do for science):
  •  dels med en bestraffningsmetodik (deltagarna fick tävla mot varandra i reaktionshänseende och samtliga utsattes för milt fysiskt obehag av sin motpart), 
  • dels med osaklig personlig kritik av en uppsats dom skrivit inom ramarna för experimentet.

Resultaten dom kom fram till är verkligen oerhört spännande:
Narcissistiskt lagda människor reagerar mycket starkare på osaklig kritik än sina antisociala kamrater.

Personlig kritik tolkas som ett påstående om att man är värdelös på riktigt, vilket triggar aggressiva reaktioner (och en del andra problem med det allmänna välbefinnandet, får man anta). Men när de narcissistiskt lagda deltagarna utsattes för milt fysiskt obehag av sin uppfattade motpart reagerade dom mindre starkt.

Dom var inte heller speciellt hämndlystna.

Vill du göra en narcissist riktigt praktförbannad så bör du alltså komma med personliga påhopp. Rent teoretiskt borde insinuanta kommentarer gällande bristande klädsmak eller personlig hygien vara lite av en bullseye för den drabbade.

Inte för att det gör andra människor glada heller, men har man en narcissistisk läggning blir det extra illa.

Fast du vill inte prova det i verkligheten, eftersom det är mobbingvarning på ett sådant beteende.

Såvida du inte har antisociala drag, alltså.
 
Antisocialt lagda människor, å andra sidan, hade inga större problem med osaklig kritik. Det rann av dom lite som vatten på en gås; vilket ligger i sakens natur eftersom antisocialt lagda människor inte bryr sig så mycket om andra människor över huvud taget.

När det gällde att hantera fysisk provokation i en konfliktsituation visade emellertid psykopaterna framfötterna. Dom var i större omfattning än människor som inte rapporterade antisociala drag i testerna benägna att ge igen med samma mynt och mer därtill om dom uppfattade att nån jävlades med dom.

Alltså; det är normalt att reagera med ilska om någon utmanar en, men om man har psykopatiska drag tenderar man att bli mer aggressiv än genomsnittspersonen.

Så vad lär vi oss av detta?

Jo, folk med psykopatiska drag har stora vinster med aggressivitet – och dom använder den för att förebygga och förekomma aggressivitet från andra.

Att låg impulskontroll ofta förekommer i kombination med psykopatiska drag gör inte saken bättre. Om man dessutom betänker att folk med psykopatiska drag ofta har en mycket låg självbevarelsedrift blir det lite som att utkämpa ett krig med en hyperaggressiv självmordskandidat om man nu muckar med en sådan.

Och i organisationer där mer än en central beslutsfattare möter aggressivitet med ännu mer aggressivitet blir det i allmänhet dyrt, plågsamt och direkt destruktivt för samtliga inblandade.

I fallet med narcissister är det lite annorlunda. Man behöver inte ha gott självförtroende för att vara narcissist – faktum är att gott självförtroende snarast är motsatsen till den grandiosa självbild som kännetecknar en fullblodsnarcissist.

Narcissistisk aggressivitet skall dock inte underskattas. Den bottnar i försvaret av ett kränkt ego – och det kan röra sig om ganska kraftfulla känslouttryck. I umgänget med utpräglat narcissistiska figurer är det ganska bra att ha koll på vilka signaler man skickar eftersom rak kritik kan uppfattas som djupt kränkande personliga påhopp av mottagaren.

Erfarenheten visar att lyckligtivs att 
den förkrossande majoritetena av chefer
i grund och botten är vanligt hederligt folk, och
att samtliga hittills visat sig vara mänskliga.

En viktig aspekt är också hur personer med ovanstående beteenden brukar hantera ledarskap.
Att växa och utvecklas som ledare är nämligen starkt förknippat med att kunna vidgå sina egna tillkortakommanden, samt att hantera utvecklingsområden och styrkor på ett nyanserat sätt.
En person med allt för känslig självbild, eller en person som är allt för aggressiv, är oförmögen att skapa och vidmakthålla de relationer som krävs för att växa och utvecklas som ledare – eller människa.
 
Så även om aggressiviteten kan tjäna både psykopater och narcissister på kort sikt, blir den på längre sikt en tvingande begränsning för deras personliga utveckling – och i slutändan mest en börda som skapar ensamhet och tomhet.

Och oavsett om du råkar vara rockstjärna eller bara vanlig hederlig chef är det bra om du har någon i din närhet som säger åt dig att ta av köttklänningen och vara som folk med jämna mellanrum.


Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Fyra fakta om den svåra konsten att leda som man lär

"Och det hände vid den tiden att från statsminister Löfven utgick ett påbud att hela Sverige skulle följa FoHMs riktlinjer.   Detta var...