Ett enda recept för framgång - och för Gin & Tonic

Stefan Holm, prestationsföredöme.
Bild från Wikipedia.

I DN kan man läsa en intressant artikel om vilka egenskaper som predicerar prestation inom idrott.

Artikeln är en variation på det eviga temat arv kontra miljö - och bland annat citeras den framstående psykologiprofessorn Anders Eriksson, som berättar att entydiga samband mellan [fysikska] arvsfaktorer och [idrotts] prestation endast har konstaterats gällande egenskapen längd och exempelvis höjdhopp.

En liten reservation är på sin plats; om någon därmed ifrågasätter varför Stefan Holm (som mäter 181 cm över havsytan) trots detta tillhörde den absoluta världseliten bör man betänka att han (allt annat lika) hade hoppat ÄNNU högre om han varit två meter lång.

Hans övriga lysande resurser - exempelvis god fysik, målmedvetenhet, sympatiskhet, och en inlärningsförmåga som hjälpt honom att vinna "På Spåret" två gånger - är styrkor som mer än väl väger upp den relativa "bristen" på fysisk längd hos Holm. 


Abstrakt version - tre kluster på ett euklidiskt plan:
 arvskomponenter, miljökomponenter, samt
kontextuella faktorer.
Bild från Wikipedia.

Faktum är att Stefan Holms insatser är ett vandrande bevis på att att både arv och miljö påverkar prestation. I DN-artikeln hänvisas till forskning som gör gällande att minst tio tusen timmars träning krävs för att nå den absoluta toppen i många sammanhang.

Dessutom måste man befinna sig i rätt kontext - Holms prestationer var ju "värda" något tack vare att han var på plats och tävlade i exempelvis inomhus-EM 2005, inte för att han gick hemma på gården och hoppade 2.40 över gödselstacken.

Vill du läsa mer om ovanstående och "the 10.000 hours rule" rekommenderas Malcolm Gladwells bok "Outliers" som på ett lättillgängligt sätt förklarar varför ingen blivit virtuos enbart med hjälp av goda gener - man måste komplettera med träning också.

Och träning är sannolikt en av Holms bästa grenar, oavsett vad han tar sig för.

För övrigt brukar undertecknad hantera potentiella skyttegravskrig om arv kontra miljö med hjälp av en analogi - samt Gin och Tonic.

Inte genom att faktiskt bjuda debattörerna på en drink, utan genom att retoriskt ställa frågan om vilken som är den vitala ingrediensen i en GT.

Varje nyktert tänkande människa vet nämligen att:


Drinkföredöme: Tre kluster av variabler
på ett mera konkret plan.
Bild från Wikipedia.

1. Blandningen mellan ginen och tonicen är avgörande för smaken.

2. Kvaliten på den enskilda ingrediensen är viktig - men om du har en riktigt god tonic så kan du blanda en fullt acceptabel GT även med en enklare sorts gin.

3. Om ditt barskåp endast innehåller riktig ful-gin krävs en extraordinär tonic för att du skall kunna skapa något tillnärmelsevis drickbart.

4. Oavsett hur bra ingredienser du har, samt hur du blandar dom, så är den upplevda kvaliten på en GT starkt förknippad med miljön; drinken är utsökt när den serveras väl kyld, i goda vänners sällskap, i lounge-miljö - men mindre njutbar om den serveras rumstempererad efter en löprunda.

Men låt analogin ovan förbli just en sådan. Intaget av Gin och Tonic är, precis som när det gäller prestation, förknippat med riskfaktorer av både arvs- och miljörelaterad karaktär.

I nästa inlägg tittar vi på ett annat tema från artikeln - nämligen sambandet mellan längd och framgång, fast i yrkesmässiga sammanhang. Välkommen åter!

Länk till DN-artikeln:
http://www.dn.se/insidan/insidan-hem/varfor-ar-vissa-sa-duktiga-pa-det-de-gor

18 månader med kunden som uppfinnare

Sedan mitten av 2011 har jag haft glädjen att arbeta tillsammans med kloka och ambitiösa kollegor på PBM Sweden. Nu lämnar jag efter arton månader ett helt annat företag än det jag började på.

Arton månader låter kanske inte så mycket. Men förändringen har varit stor; många nya kollegor jobbar hos oss nu, vi har fler och större kunder. Och omsättningen har ökat enormt när vi sammanfattar 2012... 

Fast de exakta siffrorna återstår ännu för VD och styrelse att fastställa, samt för kollegorna att glädjas över. En stark utveckling betyder ökade marginaler för utveckling och lärande.

I ärlighetens namn beror verksamhetens resultat mer på kvalificerade specialister och en seriös kundorientering, än på den enskilda insatsen från undertecknad. Men att få arbeta med kompetenta och trevliga människor, på en marknad som utvecklas och förändras är bland det roligaste som finns - om man orkar anpassa sitt erbjudande.

För innovation och förändring faktiskt kan faktiskt vara smärtsamt också. Nationalekonomen Josef Schumpeter, av många ansedd som entreprenörsforskningens fader, myntade begreppet "kreativ förstörelse":  befintliga strukturer och kompetenser förlorar sitt värde i takt med att marknaden förändras. Ungefär som med det ökända exemplet Facit i Sverige, eller Nokia i modern tid.

Vem är närmast kunden i din organisation?

När en ny efterfrågan uppstår, och någon lyckas utveckla ett erbjudande som tillfredsställer de nya behoven, så upplevs ju gamla lösningar som obsoleta. Och detta gäller i allt från offentlig service (tänk på 24-timmarsmyndigheten), via privatiseringar av sjukvård (har du köpt sjukvårdsförsäkring?) till konsumentelektronik (har du skaffat smart-tv ännu?).

Den som är mest innovativ, och anpassar sig snabbast, vinner andelar på en föränderlig marknad. Men den som reagerar för långsamt, eller med motstånd mot förändring, kommer att bli akterseglad.

En intressant vinkel på detta presenteras av Eric von Hippel, ekonomiprofessor vid MIT. Hans forskning handlar om hur innovation sker i skärningspunkten mellan sälj/leveransorganisationen och kunden, istället för i utvecklingslabb och i strategiledningsgrupper.

Att kunna utforma ett erbjudande som passar din uppdragsgivare är ju något varje konsult måste kunna göra. Men om du känner att allt måste börja i ledningsgruppen för att utveckla en ny tjänst så lär andra och mer snabbfotade verksamheter komma före dig, när det gäller att tillfredsställa kundernas behov.

Ju större efterfrågan på din tjänst, desto mer i framkant ligger
dina kunder.  Eller: den firma som kan tillfredsställa de mest
krävande kunderna får utföra de roligaste och mest
lönsamma jobben.

Alltså; ju mer krävande kunder, och ju större självförtroende, kompetens, och handlingsutrymme dina konsulter har, desto bättre är förutsättningarna för att din linjeorganisation skall kunna vara innovativ - vilket bevisas av både PBM och Eric von Hippel*.

När jag idag lämnar PBM tar jag med mig en mängd lärdomar från kloka kollegor  - både i linje, stab och i ledningsgrupp.

Dessutom tar jag med mig en mängd vänner, som inte försvinner bara för att man byter arbetsgivare.

Det bästa av allt? Jag är helt övertygad om att nästa jobb blir en minst lika spännande resa - med nya kunder och kollegor att lära känna, lära sig av, och bidra till.

______________________________________________________

Vill du läsa något av Eric von Hippel rekommenderas exempelvis denna sammanfattning av boken Democratizing Innovation som utkom 2005. Hela boken finns som open source här.

Vill du ta del av en sex-stegsmodell för att arbeta strukturerat med användarorienterad innovation rekommenderas denna youtube-kurs:
http://www.youtube.com/user/openuserinnovation

Wallenberg, Eichmann, Hogan, och Freud

Om moral, omoral, och olika sorters urspårning på jobbet.

Moral och moraliskt handlande är komplicerat även för dom som tillbringar sina liv med att studera det. En bra sammanfattning (från tidskriften Current Directions in Psychological Science, 2010) hittar du här. 

Socialpsykologisk forskning gällande moralisk personlighetsutveckling kan förenklat delas upp i två paradigm (fortsätt läs. Vi kommer att landa i en väldigt användbar definition av arbetsmoral och urspårning på jobbet):

Raoul W: bröt mot omgivningens
regler. Var klok, modig, och moralisk.

1) En skolbildning som likt Kohlberg utgår från att folk faktiskt kan bete sig moraliskt oberoende av sin omgivning, bara dom lär sig resonera kring konsekvenserna av sina handlingar. Moraliska handlingar förmodas alltså vara något man kan lära ut, eftersom det är vad som händer på insidan av individen som räknas.

Detta låter som en god idé. Men - vore det så enkelt så skulle ju etikföreläsningarna på landets högskoleutbildningar vara fullt tillräckliga för att göra Raoul Wallenbergare av oss allihop.

Och det har ju inte hänt.

2) En skolbildning som hävdar att det är den sociala miljön som styr människors (moraliska) handlingar. 

Adolf Eichmann; inte omoralisk,
lydde bara order. Enligt sig själv.
Psykopat enligt de flesta andra.

Denna the situationist approach ger inte många korvören för individperspektivet. 

En av dess företrädare, John M Doris, pekar på alla de socialpsykologiska experiment (exempelvis det som beskrivs här) vilka bevisar att människor gör nästan vilka konstigheter som helst för att vinna social status och grupptillhörighet.

Att ta fram en likabehandlingspolicy på en arbetsplats med mobbingproblematik torde därmed vara likvärdigt med att kasta pengarna i sjön (i någon mån beroende på hur policyn implementeras). 

Om det nu är beteendeförändring man är ute efter, alltså.   

I ärlighetens namn är det nog så att begreppet moral och moraliskt handlande är så komplext och förknippat med många andra oberoende sociala och psykologiska faktorer att det inte går att behandla som fristående fenomen över huvud taget. 

Men låt oss tillfälligtvis lämna socialpsykologerna åt sin moraliska ökenvandring - det finns andra sätt att ta sig an fenomenet. Ett utmärkt exempel från personlighetspsykologin  är Robert Hogan som i april 1973 publicerade en faktormodell för moraliskt beteende - med psykometriska kvaliteter utöver de vanliga.

Wrestlingens motsvarighet till Bob.

Detta var början på en remarkabel forskargärning. Fyrtio år senare har professor Bob tillsammans med sin fru Joyce (också hon professor) på ett omvälvande sätt bidragit till hur man kan förstå moral och omoral på beteendenivå i organisationer.

Istället för att utgå från ett abstrakt koncept som moral så har paret Hogan utgått från personlighetspsykologi - och psykometri - för att ringa vad folk uppfattar som omoraliskt beteende.

Det äkta paret antog nämligen att man kunde använda den så kallade axel två i Diagnostic and Statistical Manual of Mental Disorders (DSM) för att förstå inte bara kliniskt problematiska beteenden - utan även sådana beteenden som vanliga chefer och medarbetare ägnar sig åt när dom spårar ur i omgivningens ögon.

Det vill säga, den del av DSM som rör psykiatrisk diagnostik av personlighetsstörningar.

Man kompletterade DSM-spåret med lite psykodynamiska inslag och lade till några egna tankar (bland annat den socio-analytiska teorin, som i ärlighetens namn har större pedagogiska än vetenskapliga kvaliteter). 

Men sedan gjorde man sin psykometriska hemläxa. 

Med besked.

Resultatet är det arbetspsykologiska test som vi idag känner som Hogans Descriptive Scales (hela manualen, komplett med teoretisk bakgrund hittar du här). 

Andra testförlag har utvecklat liknande formulär för att kartlägga urspårningsbeteenden. Dessa formulär bygger dock på samma grundläggande nomenklatur, även om man av varumärkesskäl använder lite olika benämningar för att beskriva den sortens "normalvariation av personlighetsstöringar" som testerna mäter.

Nu kanske du tycker att psykologisk testning är en dunkel metodik med begränsad nytta och koppling till hur folk beter sig i verkligheten- fast då har du fel. 

Välgjorda psykometriska instrument bygger nämligen på det enkla faktumet att det finns ett samband mellan hur folk besvarar frågor i ett formulär, och hur dom tenderar att bete sig i vardagen. 

Just av den anledningen är psykologiska tester mer rock-n-roll och hard core evidensbaserade än många andra teorier och metoder med bäring på moraliskt beteende (även om flera av de senare hade kunna vara mer praktiskt användbara om deras upphovsmänniskor hade gjort sig omaket att lära sig statistisk metod ordentligt).

Därmed inte sagt att du bör använda veckotidningstestet (eller checklistan) för att kolla om din chef är psykopat. Psykologiska tester är verktyg; och precis som med andra verktyg bör du vara försiktig med att använda billigt smäck på ett lättvindigt sätt, jämfört med att bruka allvar med grejer som är påkostade och välgjorda.

Ett spännande faktum gällande psykologiska tester är för övrigt att folk tenderar att svara på ett sätt som speglar både deras förmåga att reflektera kring konsekvenserna av sina handlingar (exempelvis "jag har aldrig avsiktligt skadat någon")  och deras benägenhet att anpassa sig till socialt tryck och konventioner:

En av många studier (klicka på bilden för en större version) som visar på sambandet mellan personlighetstester och människors benägenhet att tumma på sanningen för att passa in i gänget (Emotion Regulation Abilities and the Quality of Social Interaction, tidskriften Emotion, Mars 2005)

En annan vinst med psykometrisk metodik är möjligheten att vikta olika variablers betydelse i förhållande till varandra. Orkar man bara läsa igenom korrelationsmatrisen ovan kan man exempelvis begrunda att begåvningsskillnader mellan olika studenter tycks vara helt oviktiga när det gäller vilket betyg man får i slutändan, medan personlighetsegenskapen conscientiousness (samvetsgrannhet) har en massiv påverkan på betygsresultatet.

God begåvning har obetydligt samband med höga betyg, medan den oglamorösa personlighetsegenskapen samvetgrannhet är mest betydelsefull.

Så - betyder det att man kan vara helt tappad bakom en vagn, men ändå få toppbetyg på universitetet?

Nja. inte riktigt. Att resultatet ser ut på det sättet beror huvudsakligen på att egenskapen begåvning inte är normalfördelad i studentpopulationen som man gjorde undersökningen i. Studenter har utsatts för urval så många gånger under sin uppväxt.  Endast en försvinnande liten del av dom som kommit in på en krävande utbildning har några direkta problem med att lösa teoretiska uppgifter. 

Skillnaden mellan olika studenters problemlösningsförmåga är alltså ganska liten - medan egenskapen samvetsgrannhet varierar en hel del bland studenterna, och är starkt kopplad till om man skött sina studier inför tentan, eller varit ute och festat på studentnationen under hela studieperioden. 

Och det förhållningssättet har betydelse för studentbetygen... och mycket annat här i livet.

Vem vet, vissa människor kanske till och med skulle kalla studiedisciplin en form av arbetsmoral. 

Och har du orkat följa den röda tråden i denna text ända hit så kanske du tillhör den skaran?

____________________________________________________

Missa inte denna föreläsning från maj 2012 där professor Hogan bland annat ger sin version av olika perspektiv på organisatoriskt beteende, komplett med fantastiska citat som  "Culture is kinda like the easter bunny, but not exactly".