torsdag 29 september 2011

Är du SJ:s näste VD? Be inte om ursäkt för det!


Om att bygga ett varumärke med hjälp av medarbetarna via media, eller tvärt om.
VDn Jan Forsberg lämnar SJ efter tio år, meddelar DI här. En ny kandidat får snart ett nytt och ganska utmanande jobb. Företaget har ju haft en svårt tid, inte minst med tanke på alla kalla vintrar. Bolagiseringar av samhällets infrastruktur verkar ha gjort att ansvarsområden överlappar och blir svåra att synkronisera.
Och företaget, som säkerligen satsar seriöst på att förbättra sina leveranser, tycks ha fastnat i en be-om-ursäkt-kultur (huruvida det är motiverat eller ej lämnar vi därhän). Senast idag bad bolaget om ursäkt för ett felaktigt mailutskick – i sig en gammal ursäkt från 2010. Man råkade skicka ut den en gång till (notera att syftet här inte är att plocka billiga poänger, utan att beskriva ett mönster).

I våras försökte man med en reklamkampanj sätta medarbetarna i fokus. Dom hade fått ta mycket stryk av resenärer som trodde att det var tågpersonalens fel att tågen var sena (man avundas dom inte – tågpersonalen, alltså). Även där var tonen ursäktande. Så här i efterhand kan man fnissa åt dem – filmen ”daten” om killen som inte vill berätta för sin date var han jobbar, filmen ”baren” samt filmen ”klassträffen”.

I samtliga filmer förstår vi att den SJ-anställde inte vill skylta med sin arbetsgivare. Tråkigt för den anställde, och personligen tror jag att konceptet var roligare i teorin än det blev i praktiken. Betänk vad som togs upp i föregående inlägg; man skall mäta och förstärka positiva prestationer, och inte rikta uppmärksamheten mot de negativa.

Vi riktar blicken västerut för att få lite inspiration gällande hur SJ skulle kunna arbeta med så kallad ”corporate branding”. Närmare bestämt mot Storbritannien och British Airways imponerande omstrukturering under sjuttio- och åttiotalen.

Den brittiska statens flygbolag var fram till sjuttiotalets början infrastrukturen som hade försörjt imperiet med dignitärer sedan 1924. Bolagen ägdes av Hennes Majestäts regering, och bemannades med piloter från Royal Air Force. 1974 slogs bolagen samman till British Airways.

Det gick inte så bra. Vare sig kabinpersonalen eller piloterna ägnade passagerarna någon större omsorg. Resenärerna uppfattade resorna som direkt plågsamma och BA uttyddes som ”Bloody Awful”. Verksamhetens interna behov styrde, istället för kundernas dito. I de lägen som kunderna hade ett val så valde de ogärna BA.

Så blev Thatcher premiärminister, och hon tillsatte en ny styrelseordförande, Sir John King. Han hade två överordnade mål; att skapa sunda finanser, samt att ge bolaget sin självkänsla tillbaka. Bolaget skulle dessutom göras lönsamt med syftet att kunna privatisera det (känns det igen?).

Den finansiella biten löste King som man kan förvänta sig av en styrelseordförande under Thatcher; ett stålbad. Det blev en hård prövning för medarbetarna. Många blev av med sina jobb, och de som fanns kvar jublade knappast över sin arbetssituation.

King anställde en VD, Colin Marshall, med det uttalade uppdraget att göra återstående medarbetare stolta över sitt arbete och sin arbetsgivare. Man jobbade internt med programmet ”Putting People First” där man lade betoningen på det personliga ansvaret – bland annat gav man samtliga medarbetare namnbrickor där både för- och efternamn fanns angivna (nästa gång ni träffar servicepersonal, titta på vad som står på deras namnbricka. Är personalen namnlösa tjänstemän eller möter du Kalle Karlsson, anställd av bolaget?).

Marshall lade också upp riktlinjerna för en reklamkampanj som huvudsakligen skulle rikta sig mot bolagets anställda. Att resenärer och allmänhet skulle ta del av den var sekundärt på så sätt att verksamhetens kulturbärare – personalen – skulle få vara i centrum för kampanjen. Identitet är ju vad man är i andras ögon, och inte bara den egna självbilden.

Man köpte flera minuter extremt kostsam reklamtid i anslutning till det jultal drottningen traditonellt höll, och rullade ut dem första av ett antal reklamfilmer som bidrog till att fullständigt förändra bilden av BA. En av filmerna, med tusentals personer som rör sig i perfekt synkronisering som under en OS-invigning, kan ses här (dock från senare delen av 1980-talet).

En annan film, från samma kampanj, kan ses här; till tonerna från Superman ser vi en purser göra en Stålmannen-insats för att se till att passagerarna skall komma i tid till flyget (notera att scenen utspelas på motorvägen, och inte på flygplatsen eller i flygplanet).

Båda dessa filmer (och flera andra av de från bolaget storhetstid under åttiotalet) är utmärkta exempel på hur man ger medarbetare en hjältegloria. Tillsammans med interna servicekampanjer som ”Putting People First” och ”We take good care of you” lyckades man faktiskt inte bara vända trenden för företaget. 1987 privatiserades bolaget och under nittiotalet fortsatte framgångarna.

Är du SJs näste VD? Eller ansvarar för att privatisera ett statligt serviceföretag? Hela historien om British Airways finns att läsa i tryck. Leta upp Balmer, Stuart, och Greysers artikel Aligning Identity and Strategy: CORPORATE BRANDING AT BRITISH AIRWAYS IN THE LATE 20TH CENTURY i California Managent Review, vol 51 no3, från våren 2009.

Att lära av historien kan löna sig. Och när du har en tung dag på jobbet; betänk att du i vilket fall slipper Thatcher som lägger sig i vilken logga du väljer för ditt nya varumärkesbygge.

Lycka till!

http://www.svd.se/naringsliv/mycket-samre-helar-for-sj_6827523.svd
http://www.svd.se/naringsliv/mycket-samre-helar-for-sj_6827523.svd

torsdag 15 september 2011

Kallar du din chef för narcissist? Typ, egenskap, och personlighetsstörningar.


Tidningen Chef publicerade för några dagar sedan en artikel om en generaldirektör som ådragit sig medarbetarnas ogillande och blivit lågt rankad i en utvärdering (huruvida det finns belägg för ogillandet och utvärderingen lämnar vi därhän). Svenska Dagbladet basunerade ut ”Sveriges värsta chef” , och flera andra tidningar hängde på.
Foto: David Castillo Dominici

Som ett brev på posten i sådana sammanhang kommer - åtminstone i fikarummen - användandet av beteckningar som ”psykopat” och ”narcissist”. Tidningen Chef behandlar för övrigt narcissist-temat i en separat artikel här.
De etiketter som vi ibland använder utan djupare eftertanke bottnar egentligen i psykiatrisk diagnostik av personlighetsstörningar. Mer om det finns att läsa här. Fast oftast hamnar våra slarviga benämningar ganska långt från sin kliniska innebörd - på gott och ont.

Mycket kortfattat kan man säga att personlighetsstörningar är långsiktiga, integrerade och genomgripande mönster av upplevelser och beteenden hos en individ. Dessa upplevelser och beteenden avviker tydligt från vad som är kulturellt förväntat och accepterat .

Å ena sidan kan vi, om vi lägger oss till med ett utpräglat postmodernt perspektiv, hävda att eftersom normalitet är en social konstruktion så kan man inte diagnosticera på detta sätt över huvud taget. Invändningen har sina poänger om man funderar på vad som är normalt för exempelvis en barnsoldat i Sierra Leone i förhållande till ett barn i en Amish-familj i Pennsylvania.

Å andra sidan är postmodernismen en klen tröst för de människor som faktiskt lider av sina personlighetsstörningar i vår alldeles vanliga svenska vardag.
Ytterligare en sak är viktig att känna till innan man börjar diagnosticera: för att kvalificera sig för en diagnos krävs det att ”Det finns ett personligt lidande eller sociala svårigheter, eller båda, som klart visar sig vara associerat med beteendet beskrivet i [den aktuella diagnosen]”. Här kvalar relativt få människor i våra vanliga organisationer in (att en person visar ilska på jobbet kan vara obehagligt för vissa, men det betyder inte nödvändigtvis att vederbörande är personlighetsstörd).

Som personlighetsstörd kan man dessutom i vissa fall ha stora vinster av sitt beteende, även om man är riktigt stollig. Exempelvis torde antisocial personlighetsstörning vara en stor tillgång om man aspirerar på en karriär som kriminell gängledare. Eventuellt personligt lidande blir försumbart jämfört med alla pengar man kommer över, alla galanta damer man får umgås med, och den sociala status man får i och utanför gänget.

Det som brukar komplicera tillvaron för ovanstående kategori personlighetsstörda är antingen att likasinnade kamrater blir ilskna och begår mordförsök, eller att missbruk blir ett övermäktigt problem. Kombinationen av dessa två riskfaktorer kan vara direkt livsfarlig, vilket också är anledningen till att man skall undvika blöta fester med kriminella gäng.

Lyckligtvis är det så att personlighetsstörningar brukar "klinga av" med åldern, och den kriminelle buse som överlevt sin femtioårsdag lever sannolikt ett mycket lugnare liv än han gjorde för tjugo år sedan. Det vill säga: om Hells Angels har en senioravdelning så har dom säkert lugnare fester än ungtupparna.

Men åter till vår benägenhet att dela ut personlighetsstörningsdiagnoser mer eller mindre lättvindigt. Har utvecklingen påverkat också expertisens kriterier för att sätta diagnos? I en artikel i New York Times kan vi läsa att expertisen ligger i fejd gällande just diagnostikfrågan.

Vissa av de psykiatriska experter som snickrar på den uppdaterade upplagan av DSM, kriterielistan för hur psykiatriska sjukdomar diagnostiseras, vill behålla det gamla sättet att fastställa olika typer av åkommor (och patienterkategorier): exempelvis narcissistisk personlighetsstörning. Nytänkarna vill istället att man i större omfattning skall beskriva isolerade faktorer som tillsammans representerar en individs beteendemönster och problematik. 

Är ni med? Antingen ser man diagnostiken som ett sätt att beskriva typer. För den som gjort Myers-Briggs Typindikator eller JTI så är det lätt att förstå konceptet. En viss typ är som han/hon är, och så är det inte mer med det. "Alla narcissister är på ett visst sätt". Detta är klinikernas och praktikernas perspektiv.

Eller så representerar diagnostiken bara sammanfattningen av de beteenden och problematik som en individ har. Alla kliniska problembeteenden är kvantifierbara enligt samma logik som ett modernt personlighetstest bygger på; att alla personer ses som mer eller mindre extroverta, exempelvis. Detta är akademikernas perspektiv.
Konflikten mellan typ- och faktorperspektivet är representativ för mycket teoribaserad praktik. Skall den praktiska tillämpningen eller den teoretiska förståelsen ha tolkningsföreträde?
Till detta kommer att vissa diagnoser, exempevis narcissistisk personlighetsstörning, inte längre kommer att inkluderas i DSM eftersom narcissistiskt beteende normaliseras i allt större omfattning i dagens samhälle. Man konstaterar att fokusering på yta blivit normal. Vilket ju också innebär att postmodernisternas argument vunnit genhör hos den psykiatriska expertisen.

Vad som är bra och dåligt med att tider och kriterier förändras är inte lätt att säga. Men det motsägelsefulla i att American Psychiatric Association avskaffar narcissismbegreppet samtidigt som folk tenderar att bli allt mer kränkta är en tankeställare. Inte minst i ledarskaps- och medarbetarskapssammanhang. Man bör kanske fråga sig - är det rimligt att jag blir kränkt av att chefen ber mig göra något jag inte känner för?

Det är i all fall lätt att konstatera: en klok människa undviker att sätta diagnoser på sina medmänniskor till vardags. I synnerhet gällande de man står i beroendeförhållande till – och det oavsett om man är med i Hells Angels eller inte.

Länkar med koppling till ovanstående:
http://www.svd.se/naringsliv/karriar/destruktiva-chefer_6930291.svd

söndag 11 september 2011

Vardagens lärdomar från 9/11: Låter du din motståndare definiera vem du är?

Den 11 september 2001 höll jag videostödd utbildning i intervjumetodik för studenter på systemvetarprogrammet i Lund. När dagen var slut satt vi kvar, tittade på TV-skärmen, och försökte få en uppfattning om vad som hade hänt. USA skulle de följande tio åren dra i krig mot en undflyende motståndare, få med sig halva NATO, utkämpa två krig, och sända människor på flykt över hela världen.

Bin Laden riktade sitt angrepp mot USAs mest laddade nationalsymboler. Varje amerikan som bär en tjugodollarsedel i sin plånbok, bär också en bild av Capitolium med sig. Pentagon är USAS och NATOs militära centrum. Och tvillingtornen representerade västkapitalismen och Wall Street – där NYSE samt NASDAQ står för ungefär hälften av världens aktiehandel.

Och Bush's reaktion var sannolikt den bästa tänkbara i ögonen på en terrorist som ville bygga en ny världordning. Bush's agerande när han sade ”antingen är ni med oss eller så är ni emot oss” var hans bekräftelse på att konflikten saknade gråskalor – det fanns endast svart eller vitt (ett klipp kan ses här).

Vilka lärdomar kan vi då dra från ”kriget mot terrorn” när det kommer till konflikter i vår organisatoriska vardag? En av de viktigaste handlar om konstruktionen av social identitet, och om begreppet ingroup/outgroup som myntades av Tajfel och Turner under sjuttiotalet.

Social grupptillhörighet skapas i interaktion med andra grupper. Ofta tillskriver man den egna gruppen de goda egenskaperna, medan den andra gruppen – the outgroup – får vara bärare av de dåliga.

Det finns oändliga exempel på detta fenomen i organisationer. Professionsgrupper inom en och samma verksamhet, exempelvis i sjukvården, tenderar inte sällan att tillskriva andra professioner (som ekonomer, psykologer, läkare, och sjuksköterskor) mindre positiva egenskaper. Och vilken officer som helst vet vad som känntecknar officerare från andra försvarsgrenar – oavsett om man frågar företrädare för armén, flygvapnet, eller marinen.

Behovet av demarkering – att skapa en gräns till en annan grupp – får ibland nästan komiska drag; för de flesta utomstående är det inte någon större skillnad på Jungianska och Freudianska psykoterapeuter, eller på Keynsianska eller Friedmanska nationalekonomer. Åtminstone inte när det gäller deras personliga och professionella duglighet. Men frågar du en företrädare för någon av dessa grupper om vad som kännetecknar ”de andra” är risken påtaglig att du får en beskrivning som inte är direkt smickrande. Och konflikterna mellan grupperna är högst verkliga, även om individerna i dem har mycket stora likheter i intresse och fokus.

Kunskapen om hur olika grupper i organisationen värderar varandra är en förutsättning för bra ledarskap. En duglig chef kan balansera och nyansera stereotypiseringen av andra delar av organisationen – oavsett om det gäller hur ekonomiavdelningen ser på säljavdelningen, eller hur medarbetarna på lagret uppfattar produktutvecklarna. I en god organisationskultur får inre motsättningar mellan grupper inte ta överhanden.

Givetvis får våra organisatoriska konflikter inte samma omfattning som konsekvenserna av en terrorattack mot vårt samhälle. Det är också svårt att föreställa sig hur man som ledare skulle betett sig i Bush's ställe. Men man kan ändå inspireras av Jens Stoltenbergs tal från den 27 juli, där han hanterar en liknande tragedi med attacker på politiska nationalsymboler, men på ett helt annat sätt än George Bush.

Kopplingen mellan elfte september-händelserna och vardagen är större än man tror. Bidra inte till att skapa stereotyper, och ägna dig aldrig åt nedlåtande generaliseringar av kollegor och grupper i din organisation.

Utgå istället, likt Stoltenberg, från att alla individer är förmögna att gemensamt ansvar, och att de som agerar destruktivt är enskilda undantag från denna regel.


Vill du läsa mer om social identitet och konsekvenserna av elfte september? Titta på följande:
Okimoto and Wenzel: The symbolic identity implications of inter and intra-group transgressions:European Journal of Social Psychology vol 40, 552–562 (2010)
Marilynn B. Brewer: The Psychology of Prejudice:Ingroup Love or Outgroup Hate? Journal of Social Issues, Vol. 55, No. 3, 1999, pp. 429–444






Fyra fakta om den svåra konsten att leda som man lär

"Och det hände vid den tiden att från statsminister Löfven utgick ett påbud att hela Sverige skulle följa FoHMs riktlinjer.   Detta var...